Vad har jag att gnälla över?

Det kan egentligen bara hända en sak efter en sån här dag. Och det är att det landar ett allmänt tjurigt inlägg i bloggen. Och klart, det är min blogg, jag borde få gnälla hur mycket jag vill. Men jag får dåligt samvete för att jag är gnällig, för jag har inget att gnälla över egentligen. Det finns de som har det värre. Men fan. Jag lever endast i min egna verklighet, och jag kan aldrig föreställa mig hur andra har det. Jag kan tro mig veta, men aldrig vet jag riktigt säkert förens jag sitter i samma situation.

Så borde inte jag få gnälla lite? Bara lite? Över det faktum att jag snart fyller 29. Den ångesten kan vi ju behandla i ett annat inlägg. Eller är det kanske det allt handlar om? I alla fall. Jag sitter själv, nyseparerad i en lägenhet, jag träffar mina barn varannan vecka istället för hela tiden. Så borde jag inte få gnälla? Lite?

Vad hände med drömmen om familjen, huset, gifta sig? Ja du vet allt det där man blir matad med sen man är liten. Vuxenlivet, förväntningarna på hur man ska leva, hur vill jag leva? Det där bröllopet som aldrig blev av. Känslan av misslyckande. Ältandet, det eviga ältandet. Bara så ni vet så är det min förbannade rätt att älta. I alla fall ett tag till. Och vet ni varför?

För när alla andra går hem till sina familjer, stänger dörren, kör fredags och lördagsmys så förväntas jag ge mig ut på krogen, roa mig och ha kul. Passa på nu när du inte har barnen hör jag hela tiden. Det finns inget som gör mig så arg som kommentaren om att passa på när du inte har barnen. Knappast självvalt. Men ja njuta var det...

Så jag försöker njuta, varje vecka jag är själv, av tystnaden, sova själv, äta vad jag vill, motionera, träffa vem jag vill när jag vill. Men vet ni vad? Det funkar inte. Inte ett förbannat dugg. Jag är så jävla avundsjuk på alla som har en familj att gå hem till när arbetsdagen är slut, alla som får spendera tid tillsammans på helgerna. Jag är avundsjuk på vaknätterna, högen med disk i köket, tvätthögen som växer till enorma berg. Jag är avundsjuk på kräkbebisen, den tjuriga mannen, tjatet över vad som ska serveras till middag. Avundsjuk på leksakerna som ligger som små strategiskt utplacerade minor lite överallt, bara väntandes på att få en vuxen att tjuta och svära över den lägliga placeringen rakt upp i hålfoten. Avundsjuk på det som många tar för givet. En familj, vardagen... 

Och det är inte lätt att träffas hemma hos vännerna med sina familjer och barnen, deras barn brukar leka med mina barn när vi träffas. Jag kom själv denna gången, och gången efter det. Frågorna från söta små ungar som givetvis undrar var deras lekkamrat är. Ångesten som växer som ett stort håll i magen varenda gång. Jag vill, men kan oftast inte. Det är som ett stopp. Var jag än går så blir jag påmind om livet som var.

Nästan alla mina vänner har familj, barn, det är inte lätt att bara traska vidare, att helt plötsligt stå själv i en situation där man tidigare var fler. För när jag helt plötsligt har tid, så har de personerna som jag helst umgås med, sina liv och sina familjer som de ser efter...  Och det är klart, det är så det ska vara! 

Det är viktigt att starta om, att försöka hitta en vardag som fungerar. Men att starta om på samma ställe är svårt, du påminns konstant om det som var innan. Du kan inte fly, det är bara att gå matcherna varenda gång. Härda ut och bita ihop.

För trots allt, när allt ställs på sin spets. Vad har jag att gnälla över? Ingenting. Jag är frisk, mina barn är friska, jag har underbara vänner som bara vill mig väl och en familj som ställer upp i vått och torrt. Jag har ett jobba att gå till och tak över huvudet. Så vad kan jag egentligen gnälla på. Ingenting…  

Det är så svårt att få ord på vad jag känner, hur jobbigt det är visa dagar, hur enkelt det är andra dagar. Jag kan bara kämpa vidare, och faktisk, när det känns tufft, tillåta mig att gnälla lite för att sedan ge mig in i matchen igen.  

För trots allt vad har jag att gnälla över?