Efter att ha lyckats kränga på overallen så gav jag upp med skorna. Tog ungen och resten av kläderna i famnen och gick ut till bilen.
Och sedan vet jag inte vad som hände. Jag öppnade bildörren och Ida bara slänger sig bakåt och börjar panikskrika. Försöker trösta samtidigt som jag försöker få in henne i barnstolen.
Hon slåss, sparkar, gråter, skriker, vrider sig, slänger sig åt sidan så till sist ger jag upp, plockar ut henne och så står vi där på parkeringen och kramas. Med Ida halvt snyftande i famnen brister det fullständigt och jag börjar stortjuta.
Galet jag vet, men jag känner mig så maktlös, jag orkar inte bråka, jag tål inte stress längre och där och då blev det bara för mycket. Jag får inte in ungen i bilen. Och tårarna bara rinner...
Jag ringer pappa som rycker in och hämtar Anton för jag inser att jag inte kommer klara det.
Sedan står jag och Ida där på parkeringen och kramas. Kollar på föräldrar som hämtar sina barn. Vi pekar på bilarna och snön.
Försöker med jämna mellanrum öppna bildörren och sätts in henne, men slutade varje gång med skrik och panik. Så till sist sätter vi oss båda i framsättet och sjunger sånger och fortsätter peka på bilar.
När vi gjort det ett tag så får jag äntligen ner henne i hennes stol så vi kunde åka ut till Lyckeby och hämta Anton.
Ni kanske tycker att det bara är att tvinga in ungen i bilen. Men för mig är det inte så enkelt. Jag har aldrig sett henne sådan innan. Jag vet att hon har vilja och att hon kan bli arg. Men i det läget så hade det bara blivit värre om jag själv hade blivit arg. Eller jag tror det i alla fall. Det hjälper inte, det är bara att kramas och trösta.
Jag känner mig verkligen otillräcklig till mina barn just nu. Jag önskar jag hade fyra armar så jag kunde trösta och bära och kramas när de är ledsna. Att inte behöva säga, vänta lite mamma ska bara ta Ida, eller vänta lite mamma ska bara ta Anton.
Jag hatar att se mina barn så splittrade och inte kunna göra något åt det. Allt det där kom över mig på parkeringen idag när jag stod där med Ida. Måste sett skitfjantigt ut, men just då kändes allt så hopplöst...
// Maria
2 kommentarer:
Jag har hört att det inte är ovanligt att barn bryter ihop när föräldrar hämtar dem. Att hon blev så arg behöver inte betyda att det är reaktion på att hon tycker att något har förändrats, att hon har blivit lite mindre trygg eller liknande.
Sådana utbrott är vanliga och de tyder på att barnet är väldigt trygg med just dig. Att just i din närvaro kan hon släppa allt och skrika av sig.
Läste att det inte är ovanligt att det är just barn som är ledare i gruppen kan reagera på det här sättet, att de håller ihop när de är i grupp men sedan bryter ihop när de känner sig just trygga.
Du är väldigt fin person, Maria. Och jag har fått intrycket att du är en väldigt fin mamma.
Allt kommer vara bra.
Känns ganska otacksamt att svara så här långt efteråt. Men jag vill bara säga tack. Det betyder mycket att du tog dig tid att svara, för nånstans kan jag ändå känna en viss tröst i det du skrev.
Är man trygg vågar man visa vad man känner. Man vågar leva ut och man vågar säga ifrån.
/ M
Skicka en kommentar