Sen en tid tillbaka så har jag låtit den negativa delen av min hjärna styra när jag har varit ute och gått/sprungit. Jag har hela tiden tänkt, jag orkar inte, jag kan inte.
Men envist har jag ändå gett mig ut på mina rundor. Försökt. Likt ett envist, tjurigt barn.
Man kan säga att jag har kämpat ganska mycket med mig själv, att försöka hitta motivationen, orken, viljan.
Och idag, plötsligt så var det något som klickade. Jag joggade en, två och tre kilometer, stannade upp två gånger för att passera ett övergångsställe. Men annars en lugn sakta takt framåt.
Och det kändes underbart. Känslan när jag hörde att jag kommit tre kilometer utan att gå var obeskrivlig. Tårarna brände i ögonen och jag fick äntligen känna den där känslan som jag saknat så länge. Jag kan! Jag kan faktiskt. Det gick inte fort, MEN det gick. Jag kan!
// M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar