Bröllopsångest

Ungefär en gång om året så brukar jag drabbas av någon sorts bröllopspanik. Detta infaller oftast i samband med vänners möhippa och efterföljande bröllop. Detta året är inte annorlunda. 


I helgen var det möhippa för min vän E. Och trots att jag känt mig ganska lugn i kroppen både före, under och efter möhippan så ökade paniken och ångesten några steg extra när jag fick reda på att ytterligare en av mina kompisar ska gifta sig i år.


Det är inte så att jag missunnar dem lyckan i att gifta sig. Men avundsjukan finns där. Såklart. Nån annan som säger något annat ljuger. Jag tampas själv med tanken på bröllop en vacker dag. Och jag är inte sugen resten av året. All planering, stå i fokus, så mycket som kan gå fel. Kontrollfreaket i mig fasar för denna dag.  


Men när det börjar närma sig för andra då kommer känslan krypande – det hade ju varit roligt. Eller? Drömmer jag? Klart jag drömmer!


Vad är det med tjejers/kvinnors drömmar om det perfekta bröllopet? Prinsessklänning, trevåningstårta, tio tärnor, prinsen på den vita springaren, rosa rosor och ris i håret. Vad är det att drömma om? Som upplagt för att bli besviken. Eller hur?


Eller är det mina drömmar? Någonstans finns en rädsla för att göra släkten besviken. Det känns som om det någonstans förväntas ett bröllop, för det är så det brukar vara. Men jag brukar inte göra som alla andra. Och jag hade gärna bara gift mig borligt med två vänner som vittnen. Enkelt men kan fortfarande vara speciellt och romantiskt. Om man nu vill ha det romantiskt? Kul kanske? Hellre kul än stelt och tråkigt.

Nu drömmer ju inte alla om detta. Jag har massa olika ursäkter för att inte gifta mig, och jag hade kunnat vara nöjd med att vara ogift också. Eller kanske inte. Men finns det något jag önskar så är det tryggheten för mig och mina barn som kommer rent juridiskt med ett giftemål. DET önskar jag mig mer än något annat. 


Och praktikern i mig hade kunnat gå upp till rådhuset i morgon för att skriva på papper så det blir ”gjort”. Men sambon tycker (med hans egna ord) ska vi göra det, så ska vi göra det ordentligt...

Orka, det är nog så jag känner det. Varför denna hysteri? OCH det kanske bara är avundsjukan i mig som talar, mitt egna sätt att förminska min egna längtan efter den där trånga vita hemska klänning som man en hel dag ska gå omkring och oroa sig för att spilla på.

Jag säger som Askungen. Nåja, vad är väl en bal på slottet...? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbar!

Så vad kan ett bröllop vara...? Det kan vara svindyrt och världens besvikelse och alldeles... alldeles underbart!


// Maria